Dean Koontz har enligt mig alltid stått i skuggan av Stephen King när det gäller skräckhistorier, men har definitivt haft sina guldkorn. Psykopaten är absolut en sådan bok och filmen, regisserad av Yves Simoneau, blev nästan lika bra. Hela tiden så får ens nerver lite träning och jag blir inte förvånad om vissa dessutom kan känna en ilska riktad mot den vidrige psykopaten Edgler Vess (genialt spelad av John C. McGinley) som det hela handlar om. En person jag känner sa till mig att den här filmen fick honom att vilja bli prisjägare och gå ut i världen och leta rätt på galningar som Vess att ge dem det öde de förtjänade. Det var då det slog mig att den här filmen faktiskt var ännu bättre än jag först hade insett. Så jag såg om den och jag kan definitivt säga att det är en av de bästa thrillers jag sett på ett tag.

John C. McGinley har för mig alltid varit relativt okänd trots sitt något ovanliga utseende. Men han gör tveklöst ett av de bästa personporträtt av en fullblodspsykopat som gjorts på film. Varenda drag, varenda rörelse, varje sak han säger och gör känns trovärdig och han har säkert satt sig in i rollen på ett mycket seriöst sätt. Själva handlingen är på ett sätt enkel. Edgler Vess (han är mycket tydlig på att han heter Edgler och inte Edgar) är en rakt igenom ond individ som ger sig ut för att döda utan någon som helst orsak. Ingen annan än för att stilla sina inre demoner. Så småningom korsas hans vägar med Chynas (Molly Parker), en ung kvinna med ett mycket tragiskt förflutet. Chyna blir vittne till hur Vess bestialiskt mördar ett antal människor och hör hur han oavbrutet talar om att de skall bli souvenirer till hans kära Ariel. Chyna får en instinktiv känsla att hon måste få reda på vem denna person är och följer med mördaren till hans hem, naturligtvis utan att denne märker det. Vem är Ariel är kommer tittarna snart att bli varse om.

Det här är, väldigt kort uttryckt, vad filmen handlar om. Men det finns väldigt många intressanta och oväntade vändningar och trots allt filmen är tre timmar lång så känns den inte för en sekund långtråkig och spänningen är otroligt hög nästan hela tiden. Det enda man kan anmärka på är slutet. Jag skall inte avslöja någonting alls, men jag har läst många av Dean Koontz böcker och det upplever jag som ett återkommande problem. Mannen kan inte få till ett bra slut.

John C. McGinley gör sin rollkaraktär helt igenom ond, man kan omöjligen känna den minsta sympati med honom. Detta är ganska ovanligt på film då de flesta mördare oftast har en god sida i sig eller så har det med en ytterligt tragisk bakgrund att göra. Detta är inte fallet med Edgler Vess. Kanske är det därför han upprör tittarna så mycket också. Dessutom är han en sådan där ynkrygg som bara är tuff med ett vapen i ena handen.

Detta är en film gjord för TV och då brukar det vara varning direkt. Det är filmiskt sett inte heller något stordåd, det finns luckor i manuset och man lyckas inte riktigt återskapa den där hårresande stämningen som boken mellan varven hade. Skådespelarna är bra, men scenerna känns ibland taffligt hopsatta och en del sekvenser är ganska så förutsägbara. Å andra sidan finns det många som inte är det också. Det är en film med lite ojämn kvalité och det återspeglar sig i Dean Koontz författande. Han engagerar inte hela tiden och har ibland en hel del dalar som är aningen för djupa för min smak. Psykopaten är bra ändå fram till slutet. Den bygger upp spänningen till högsta nivå men klarar inte av att leva upp till tittarnas förväntningar sedan. Därmed faller också betyget från en femma som jag tyckte att den verkade vara värd först, till en fyra. Men trots allt så är det för det mesta en mycket spännande och bra film som höjer sig något över mängden. Sedan är John C. McGinley helt enkelt en njutning att se.

R.S

(Jag vill se...har läst /Sandra)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag går nu till lillagget.blogg.se istället när du kommer in på sidan så fattar du varför ;)...

Nu var det ju så att jag och Carro begav oss ut till Knobbesholms skogen för att plocka svamp :D det var mycket trevligt och vi fick oss många glada skratt. Vi fick båda uppleva min extremt dåliga humor då jag snackade engelska och sa massa dumheter ...

Att tala retoriskt kan nog inte vara det enklaste, man tyckte/tycker att logos, patos och etos passar bra in.   Jag är trött och orkar inte mer just nu men jag är intresserad av detta, tro mig! ...

Jag har ont i handleden... det skrämmer mig. Två fingrar gör extremt ont och detta skrivs till mesta del med min vänsterhand då det är högerhanden som krånglar.  Jag kan bara använda pekfingret på högerhanden resterande gör för ont att använda. Jag &...

Jag satt och kollade igenom mina bilder... jag såg en bild på en killkompis som jag har varit lite småkär i... sen när jag satt och stirrade sönder mig på bilden kunde ja inte annat än upptäcka hur hans kompis satt och tittade på mig. Hans kompis var...